Livsöden

Jobbet blev Amandas väg från mörker och hopplöshet

 

Amanda Bergqvist led av stora problem med psykisk ohälsa och hade svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Ett företag som satte människan före vinsterna blev räddningen.

”Det finns säkert massor av människor som jag, som är lite extra känsliga och blir fast i Arbetsförmedlingens loop. Jag skulle önska att de visste att det finns företag som letar efter just dem”, säger hon.

Amanda Bergkvist pratar med kraft och eftertryck. Hon ser mig rakt i ögonen när hon berättar om den resa som egentligen bara börjat, men som ändå tagit henne så långt. Från mörker och hopplöshet till energi och möjligheter.

– Jag var en av alla ungdomar med psykisk ohälsa. Det började utan någon egentlig anledning när jag var tolv och blev till depressioner och självskadebeteenden. Jag var dålig i perioder i flera år och ett par gånger lade jag in mig för att jag inte litade på mig själv längre. Men sedan kunde jag ha perioder där emellan där jag mådde bra.

Läs mer
Hoppade av studier

Hon lyckades inte gå klart gymnasiet, utan hoppade av under det tredje året. Utan avslutad utbildning och utan någon längre arbetslivserfarenhet att visa upp lyckades hon inte få något jobb. I stället gick hon arbetslös i ungefär två år.

– Sedan var jag ring- och springvikarie inom vården och det gjorde allt värre. Det var både för osäkert och för otryggt för mig. Efter ett par år blev jag sjukskriven och hamnade i den cirkusen.

Hon skrattar lite torrt och säger:

– När man är där och vandrar runt mellan jobbcoacher och datagrejer och alla bara vill få en att göra något för att det ser bra ut på pappret … Jag kände mig rätt uppgiven.

Efter att än en gång blivit inlagd för sina psykiska besvär, skrevs hon in på Arbetsförmedlingen som psykiskt handikappad. Det var lite jobbigt att få den stämpeln tyckte Amanda Bergkvist, men vid det laget var hon villig att testa och se var det ledde.

– För första gången träffade jag en kvinna som frågade mig vad jag ville göra. Jag sa att jag kunde tänka mig att jobba i affär och hon tog med mig till Friskhuset. Det förändrade allt.

Friskhuset är ett arbetsintegrerande socialt företag som i grunden fungerar som ett aktiebolag, men har helt andra drivkrafter. De har två butiker som säljer hjälpmedel och rehabiliteringsutrustning, men det primära målet med verksamheten är att hjälpa människor som Amanda Bergkvist tillbaka till arbetslivet. Den vinst som produceras återinvesteras i företaget för att kunna erbjuda fler sådana tjänster.

– Det var en helt annan miljö där än på andra arbetsplatser. Det var inte så viktigt att allt blev rätt jämt, utan det viktiga var att testa sin tanke. Jag fick välja mina egna arbetsuppgifter utifrån vad jag kände att jag behövde och vad jag klarade av, berättar hon.

En tillåtande miljö

När Amanda Bergkvist kom till Friskhuset var hon osäker på sig själv och vad hon kunde och valde att börja jobba på lagret med prismärkning och upplock av varor. I takt med att självförtroendet växte tog hon sig ut i butiken, började sälja och stå i kassan. Hon tror att hon vågade för att det var okej att inte kunna, okej att misslyckas och missförstå. Och hon lärde sig att hennes idéer hade ett värde och att det gick att lära sig.

– Jag känner mig trygg i dag och jag hade säkert kommit hit så småningom ändå, men det gick mycket fortare när jag fick vara i den miljön. För mig blev det som en genväg till den jag egentligen var – Amanda bakom den psykiska ohälsan.

På Friskhuset blev Amanda Bergkvist anställd och fick en månadslön. Hennes ögon tåras när hon tänker på hur det var att få lön första gången, det var mors dag och hon gick och köpte ett smycke till sin mamma.

– När man är sjukskriven känner man sig som en parasit på samhället. Det har betytt mycket för mig personligen, men jag kan också se en stor samhällsekonomisk vinning i att sådana här företag finns. Allt jag kostat alla år i ekonomiskt bistånd och sjukskrivningar. Nu klarar jag mig själv, tack vare Friskhuset.

Fler borde veta att arbetsintegrerande företag finns, tycker hon, både alla de som behöver hjälp att rehabiliteras och alla de som driver företag. Kanske fler kunde starta sådana om de visste att de fanns, resonerar hon.

Ett steg i taget

Kanske blir Amanda själv en av dem en dag. I jobbet i Friskhuset ingick en utbildning i att driva ett företag och handleda människor i arbetsträning. Men riktigt så långt vågar hon inte tänka ännu.

– Jag tar ett steg i taget. Jobbet på Friskhuset är över och det senaste året har jag vågat ta tag i drömmen att gå en konstskola. Det känns bra, för det krävde mod. Nu är nästa steg att läsa in gymnasiebetygen. Sedan får vi se vad det blir efter det.






Tillbaka till livet

“Då jag var 33 år drabbades jag och min familj av en bomb som slog ned i vårt liv. Jag hade fått bröstcancer. Knölen i bröstet var lika stor som knölen i levern. Hur skulle detta bli? Jag hade ju så mycket kvar att göra, arbeta, vara med barnen, leva med min man och sköta om huset och trädgården, springa med mina vänner, resa, sköta om och vara med mina föräldrar och släktingar”, berättar Marica Henriksson.

Marica liv ändrades i ett ögonblick. Detta är hennes historia.

– När bröstet måste tas bort och var det inte mig emot. Jag ville bort med det ovälkomna. Ta hellre för mycket än för lite. Brassa på, jag är stark, ung, vältränad och kommer att klara det. Personalen på sjukhuset gjorde det lättare genom att se mig, se oss, och ge små guldkorn hela tiden.

Läs mer
Cellgifterna

– Nu när man ser tillbaka på tiden med cellgifter så tänker jag på hur trött jag var. Jag sov bort flera timmar, dagar, tillfällen. Jag sov bort den värdefulla tiden, tiden med mina nära som stöttade mig och familjen så starkt. Jag sov då medicinen verkade i min kropp för att få bukt med den ovälkomna cancern. Jag ingick i studien TEX. Det innebar att jag fick tre olika cellgifter kombinerade och man studerade hur de verkade tillsammans. TEX står för Taxol, Epirubicin, Xeloda. Jag fick tolv omgångar var tredje vecka, det innebar nio månaders underkastelse. Den röda medicinen gör mig fortfarande illamående så även tabletterna och peruken.

– Jag tappade håret. Och vad var det värsta? Håret på huvudet, ögonbrynen, på benen? För mig var det att tappa ögonfransarna. De hade alltid gett mig mitt ansikte och mitt uttryck. Och inte fick jag till det med lösögonfransar etc. Lika bra att inse, det var bara att acceptera. Jag blev en ny Marica till det yttre. Sjalar och huvudbonader och stora örhängen fick smycka mig för att känna mig lite kvinnlig.

– Medicinen gjorde sin verkan i min kropp. Tumören i levern minskade för varje behandling. Yippie, det fungerade för mig. Jag skulle kunna få tillbaka mitt liv, snart. Bara det här var klart.

Operation nummer två och tabletter

– Vad är en leveroperation? Det är väl en vanlig operation som görs frekvent i Sverige? Många frågor. Nu vet jag vad operationen hade för verkan på mig. Men det viktigaste, den fick bort de sista små cancercellerna som inte skulle få dela sig igen.

– Jag fick först antiöstrogen i form av Tamoxifen men efter blodpropparna fick jag byta till Aramidex. Aramidex kan ge mer ledvärk men jag har klarat mig bra. Jag hade redan tidigare börjat begränsa min kost. Rött kött gör att jag får ont i alla leder och då jag inte äter det så klarar jag mig, dag för dag.

Biverkningar

– Biverkningarna kan jag känna bitterhet över även om jag kan gå vidare i livet. Ja, då finns ju tröttheten, håravfallet, illamåendet, torra slemhinnor (rinnande ögon, ingen saliv, torr överallt), osteoperos (urkalkat skelett), ledvärk, ont under fötterna, spröda naglar, klimakteriet vid 33 års ålder med svettningar etc., lymfödem (armen är tung och svullen), viktuppgång, svullnad, blodpropp i lunga, blodpropp i lever, hjärtsvikt, usel kondition. Men bortsett från detta så lever jag. Och livet går vidare med nya erfarenheter som får packas om i ryggsäcken. Jag får se mina barn växa upp.

Morgondagen

– Genom den forskning som pågår i Sverige så har jag och många med mig fått den underbara gåvan: En morgondag. Forskningen går hela tiden framåt och behöver vårt ekonomiska stöd. Nu vill jag ge tillbaka till forskningen genom denna insamling så att allt fler kan få en morgondag.

Niklas och Marica Får jag vara liten en stund i din famn? Kan du hålla mig så att tryggheten kommer närmare.

Vi bär varandra genom livet. När du är svag är jag stark. När jag är svag är du stark.

Så önskade vi, så blev det, och framtiden är där framme.

Nu är vi tillsammans Mamma, Pappa, Barn.

Varje litet ögonblick, varje litet frö, så stort, så stort. Tacksamhet och ödmjukhet inför livet och kärleken ger styrkan.

Tillsammans blir vi till.

Vänner, familj och släkt

– Vad säger man till en vän som går igenom en kris? Det kan vara svårt att finnas kvar. Det kan vara svårt för någon som inte går igenom samma sak att förstå, men det behövs inte. Man kan vara en fin vän ändå genom att finnas där. Tack alla kära gamla som nya vänner. Ni fanns här, både under de svåra stunderna och i vardagen där man ska hålla sig flytande. Genom er läker mitt hjärta. Det är en historia i sig att vara anhörig då någon drabbas av en allvarlig sjukdom. Sin egen dotter, sin kära syster, sin oumbärliga mor. Att finnas där då man känner sig svag och ändå kunna ge tröst och underlätta.

– Allt detta klarade mina föräldrar och de gjorde min och vår familjs tid lite lättare med allt stöd. De tog hand om både hushållssysslor och barn då jag sov. Och läkte. Nu får vi tillsammans bearbeta, gå vidare och följa livets krokiga väg framåt.

Rehabilitering

– Jag sökte pengar i olika fonder för att kunna åka på rehabilitering. Jag fick bidrag från CURO och fick då möjligheten att åka på en oväntad resa. Oväntad på så sätt att den innebar så mycket mer än jag någonsin skulle kunnat föreställa mig.

Där träffade jag Elisabeth Holmer som grundat Lustgården i Västerås och många kära vänner som finns nära mitt hjärta för alltid. Där fick jag återhämtning, verktyg och inspiration till att forma min framtid och kunna se lite längre än minut efter minut, timme efter timme. Även min man fick möjlighet att åka hit senare. Jag önskar alla kan ta och få den möjligheten att komma till ett rehabiliteringshem såsom Lustgården.

Bröstcancerföreningen

– Jag sökte mig till BCF Olivia och med ens fick jag se att jag var inte ensam. Vi hade liknande funderingar men olika upplevelser och olika liv. Föreningen ger gemenskap. Man behöver inte berätta, man vet ändå.

Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation (BRO) har verksamhet över hela Sverige och en egen fond som heter Bröstcancerfonden. Kontakta gärna din närmaste förening eller kontaktpersonerna i föreningarna. Det finns alltid någon att dela sina tankar med och man behöver inte vara ensam.

Arbetet

– Jag har alltid tyckt om mitt arbete. Det har varit min hobby och det är det än idag. Steget från kemist, dofter, sinnen, projekt är inte långt. Tänk det kan ändras över en dag. Inriktingen och insikterna har förändrats och idag arbetar jag med människor. Nu arbetar vi med Friskhuset Mitt som är en hyllning till livet och socialt företagande där all vinst går tillbaka till företaget, empowerment för medarbetarna, gör en social nytta i samhället, ej offentligt driven verksamhet.Grundtanken med Friskhuset är att driva en verksamhet som ökar tillgängligheten av hjälpmedel och friskvård för de som behöver. Vi ser till hela människan och utifrån vår kompetens så möter vi kundens behov. I Friskhuset kan man som anställd arbeta med hela sin förmåga även om arbetsförmågan ej är 100 procent. Man kan prova sina gränser och vi har förståelse och acceptans för varandra.

 

Meningen

– Det måste vara en mening med varje människas liv. Det finns en ovillkorslös kärlek till barn och familj som jag har haft förmånen att uppleva och som ger en enorm kraft för mig. Förutom detta skapar jag meningen själv genom de val jag gör och den drivkraft jag har just nu.

Ta vara på varje ögonblick och alla möjligheter livet innebär. Allting är möjligt hela tiden!

 

Bröstcancerfonden och Cancerfonden

– Bröstcancer- och cancer- fonden gör ett otroligt viktigt arbete för cancerforskningen i Sverige. Varje bidrag behövs så stöd dem efter dina förutsättningar. Vi arbetar mot samma mål, låt oss gå sida vid sida. Världen är full av konkurrens men vi måste se: Det är ingen tävling, det är för oss alla och det är för dig.